”Ibland så vet jag, att detta kluster djupt där nere i jord och vittring, under trampade tårar, svart och gungande, spänner oss samman. Och jag lyfter min spira.” Sammanflätade, hoptvinnade och ringlade lerväggar är här uppbyggda till abstrakta organiska former. Skulpturerna kan associeras till uppgrävda artefakter men också förstenade naturformationer. Leror har blandats och skiktats, spruckit upp och fallit av. Mina skulpturer speglar en fascination för det arkaiska – verken tycks, från det att de bränts, ha blivit besjälade med en uråldrighet som stått emot tidens tand under eoner. Men det finns också en antydan till en egen en egen vilja hos objekten. Som om de själva sökte sin slutliga form, men i sin otillräcklighet misslyckats med att nå idealbilden.